LÄS MER
Det fanns en tid då jag fungerade – men inte levde.
Jag var duktig. Anpassad. Ansvarstagande.
Och samtidigt styrd av rädslor och gamla programmeringar jag inte ens visste att jag bar.
Jag trodde det var min personlighet.
Det var egentligen mönster.
Gamla beslut som en gång skyddat mig men som nu begränsade mig.
Utåt fungerade allt.
Inuti var jag avskuren från mig själv.
Som om livet rörde sig framåt - men jag stod bredvid.
Min resa började inte med ljus och insikter.
Den började med en kompromiss jag inte längre kunde acceptera:
Att fungera är inte samma sak som att leva.
Så jag slutade försöka fixa ytan.
Och började förstå strukturen under.
Det var där förändringen blev verklig.